Vilken tautologi. Höst betyder ju skörd. Här: trumpetsvamp, trattkantareller och gula kantareller; fläderbär; rönnbär; grönkål (premiär!); purjolök (nu är den stor); salladslök; rödkål; morötter; rödbetor; jordärtskockor. Och en bukett kärleksört.
Men astern sjunger på sista versen.
Jordärtskocka är det enklaste man kan odla. Knöka ner några knölar sent på hösten, eller så tidigt som möjligt på våren. Se dem växa. Ogräsrensning behövs inte, de konkurrerar ut allt. De blir uppåt tre meter höga, med vackra, solrosliknande blommor i toppen — åtminstone om man odlar sorten Bianca. (Andra sorter brukar inte hinna blomma på våra breddgrader.) De blommar ganska sent, början av september. Och gräv sedan upp knölarna, antingen så sent som möjligt på hösten, eller hellre tidigt på våren — de sägs smaka bättre efter en köldknäpp. Eller gräv upp dem på vintern, om det inte är tjäle. Vintergrönsaker är lyx. Och när du skördar: gräv upp alla knölar, men lägg tillbaka några av de största och finaste i jorden igen. Så får du jordärtskockor — år efter år efter år.
Det kan vara lite knepigt att hitta utsäde till sorten Bianca; den brukar inte säljas i handelsträdgårdarna. Jag köpte mina på bondens marknad på torget. Bonden från trakten sade att det var sorten som blommar, och det stämde ju. Synd bara att blommorna inte håller huvudet uppe så länge som snittblommor.
Jag har just skördat säsongens första. Av en planta fick jag 1432 gram skockor (jag vägde). Det betyder i runda slängar… tjugo kilo jordärtskockor i landet. Det blir mycket soppor och gratänger i vinter.
Idag skördade jag 24 kronärtskockor. Och har tänkt om i fråga om Green Globe. Jag tyckte ju tidigare att skockorna var lite små, och att det gav större utbyte att odla Imperial Star. Men om Green Globe-skockorna är mindre, så är de å andra sidan desto fler. På sex plantor får jag drygt 40 skockor. Dessutom blir det på sitt sätt mer att äta på små skockor än på stora, eftersom man i allmänhet inte behöver skrapa bort något ludd i mitten, utan kan äta dem som kronärtskockhjärtan. Och så undrar jag om smaken inte är ännu mer delikat. Så, ja, jag tror att Green Globe för närvarande står lite högre i kurs hos mig än Imperial Star.
Sensommarsol, hög himmel och kristallklar luft. Jag har höststädat landen, dragit kvickrot i den fuktmjuka jorden och flyttat perenner. Känner mig nöjd.
Fyra sorters bönor i år: purpurböna Royalty (buskböna), vaxböna Dragon Langerie (buskböna), vaxböna Neckargold (störböna) och brytböna Neckarkönigin (störböna). Purpurbönan kunde jag skörda först, tätt följd av Dragon Langerie, sedan kom Neckargold och sist Neckarkönigin. Alla läckra, förstås, men mest tycker jag nog om Neckargold och Neckarkönigin ändå. De höga sorterna har också fördelen att sniglarna inte når dem — de låga blir en aning snigelätna, men inte värre än att man kan skära bort de skadade bitarna. Dragon Langerie ser rolig ut, men blir lite tråkig kokt — fläckarna försvinner och den blir lite grådaskig i färgen. Baljorna är också ganska kraftiga och lite trådiga. Purpurbönan blir grön efter kokning, men också lite smutsig i färgen, och smaken är god, men inte magnifik. Magnifika är däremot klassikerna: Neckargold och Neckarkönigin. Jag tror nästan att Neckarkönigin är allra läckrast — men Neckargold är ju så vacker, och dessutom lättare att hitta i bladverket. Hur som helst: det är bra att ha många olika sorter, som mognar i olika takt och ger omväxling på matbordet.
För att komma igång tidigt och för att vara säker på att de gror jämnt brukar jag förgro bönorna, under andra hälften av maj. När de har kommit upp en bit och när vädret verkar stabilt sätter jag ut dem i landen, och direktsår några till, för att de ska mogna i olika takt och ge en lång skördeperiod. Sedan är de helt oproblematiska. Det sägs att de har grunt rotsystem och måste få vatten vid torka, men i min fukthållande lera är det inget problem. De växer snällt och börjar ge skörd i månadsskiftet juli/augusti. Sedan kan jag skörda fram till frost, i princip.
Neckargold
Dragon Langerie
Purpurböna Royalty
Neckargold
Neckarkönigin
Kronärtskockan är köksträdgårdens kung, med den praktfulla kronan höjd över bladverket. Det enda knepiga med att odla kronärtskockor är att börja i tid (men det är också det roliga). Redan i januari kan man så. Den brukar gro utan problem; utmaningen ligger i att hålla plantorna vid liv, och god vigör, tills det går att sätta ut dem. Några knep: gärna dragiga, svala fönster. Vattna på fatet. Men klema inte för mycket; kronärtskockor är hårdingar. Så snart vädret är milt på dagarna är det bra att börja vänja dem vid utelivet, korta stunder i början, längre efterhand, men så långa stunder som möjligt utomhus, och så snart som möjligt hela dagar. Utplantering rekommenderas när risken för frostnätter är borta, det vill säga i början av juni. Men skockor är som sagt tuffingar, så det brukar gå att plantera ut några veckor tidigare, åtminstone om man täcker med fiberduk. Och så snart de är i jorden trivs de som fisken i vattnet.
Jag har odlat två sorter: Imperial Star och Green Globe. Hos mig blir Imperial Star bäst: stora, runda och köttiga frukter. Green Globe har spetsigare frukter, mindre, och ger senare och mindre skörd hos mig. Å andra sidan har den nästan ännu ståtligare bladverk än Imperial Star!
Imperial Star
Green Globe
Ja, inte går det fort. Jag skriver på listan: större kruka nästa år, och mer av både vatten och näring. (Då underlättar det om man är hemma.) Och kanske är Black Beauty bättre än Dusky? I alla fall har pollineringen gått sådär. Det är dåligt med småkryp så jag jobbar på med penseln, men inte har det blivit många frukter. Vilket förstås också beror på små krukor, för dåligt med vatten och näring, och kyligt väder. Men inte ska jag klaga. Auberginen växer ju!
Vi drunknar i tomater — men det är en behaglig drunkningsdöd. Stupice är verkligen fin, men jag är dålig på att tjuva. Plötsligt har en tjuv vuxit sig enorm, utan att jag hann förstå hur det gick till. Ida Gold är jag fortfarande svag för, tomaterna är riktigt goda, men skördarna inte så gigantiska som förra året. Siberia — helt OK, men Iris är faktiskt godare. Black cherry, eller svart körsbär som vi väl kan säga på svenska, är fantastiskt god, men den tävlar ju i en egen liga. Den klarar till exempel inte det hårda frilandslivet.
Voilà, dagens skörd av tomater, och några paprikor.
